Att veta sin plats eller drömma?

Jag vet min plats. Jag får inte sitta med vid finbordet. Jag vet precis vid vilken ruta i golvet jag måste stanna. Matte gillar inte om jag försöker snika närmare än tillåtet. Då ser hon på mig med djupt rynkad panna och ibland t.o.m morrar hon åt mig! Jag brukar försynt lägga mig ner lite längre bort, sen närmar jag mig försiktigt och har jag tur så ser hon inte om jag smugit över gränsen. Fast det lyckas i stort sett aldrig så jag vet egentligen inte varför jag ens försöker.

Men hur vore det om vi bara ger upp våra drömmar bara för att någon annan tycker att det inte passar sig???

Man är väl inte lapphund för inte, heller? Vi i vår ras är pigga, glada, nyfikna och självständiga. Så det så! Då kan man ju inte bara veta sin plats!!! Jag tänker i alla fall aldrig, aldrig sluta hoppas på att komma närmare finbordet. Ge inte upp dina drömmar! Sluta aldrig att försöka!

Fniss! Nu är i alla fall min plats på fällen. Och eftersom matte ändå satt upp grinden mot finbordet kan jag lika gärna ligga lugnt och slappa så här på söndagen!
Jag försöker igen en annan dag......